Det var en fruktansvärd lättnad igår när jag stod och tackade Avesta efter matchen och det stod klart att vi på egen hand klarat av att fixa kontraktet till nästa år.
För första gången på länge kändes det som det borde, vi spelade bra, vi har gjort det vi skulle och framför allt bevisat för oss själva, att vi inte är så dåliga som resultaten visat. Många utav er som sett oss spela vet att det inte är samma lag som spelat vissa matcher. Det är inte samma glädje, självförtroende och vilja som det varit.
De senaste omgångarna, då vi på 3 matcher tagit 5 av 6 möjliga poäng, har det varit så. Ett lag med glädje, inställning och vilja. Ett helt annat lag än det som t ex gick ut på planen mot Vallentuna och presterade..0...
Hemligheten bakom stannar som en hemlighet ett tag till..! =)

Matchen igår mot Avesta visade något som inte funnits på hela säsongen. En tro på oss. En rätt komfortabel ledning minskade sakta med säkert i andra halvlek och i ett kritiskt läge med en timeout som mönsterbrytare gick vi ut och tog tag i matchen. Vi förlitade oss på varandra, våra styrkor och vårt spel och lyckades hålla ledningen matchen ut. Ingen nervositet, inget tjafs. Bara glädje, kämparvilja och jävlar anamma! Så himla roligt!
Det är kul att spela då!

Så idag när jag var uppe i Kolstahallen för att se Rosersberg- Hedemora, så var det med en ritkigt skön känsla i kroppen. Det var redan klart. Ingen nervositet. Jag och alla andra i Täbys damlag stog där som vinnare.
 Och hur hemskt det än må låta, så är det ju faktiskt det som det går ut på. Några vinner, några förlorar....

----

Tillbaka till matchen igår. Vad är det med Avestas långa naglar? Kanske dags att se över dem. Två gånger denna säsong har jag gått ifrån en match med rivsår på halsen. Båda gångerna mot Avesta.




 

Den här gången så var det så himla mycket mer värt det!

Tack tjejer, mina underbara lagkamrater, för den här säsongen!
Trots att det återstår 2 matcher!


Vi är så jäkla bra!

#7